vad jag gjorde medan nazisterna samlades



Först: Glädjen. Att det var en sådan fest. Färgerna, musiken. Att vi var så många. Att vi var så många, och så tillsammans.

Anna, Tove, Karin och jag gick tillsammans till den antifascistiska manifestationen på Heden, och jag är så glad att jag var där. Det kändes mer som en folkfest än något annat. Folkmusiker mot rasism var där, Kiriaka var där, alla de här fina var där:






När det blev tydligt att NMR inte skulle komma förbi Heden, och det började surra om att gå och mota dem bakom Liseberg, gick vi istället åt andra hållet, in mot stan. Jag har tänkt mycket på det beslutet sedan dess; kanske att jag egentligen hellre skulle fortsatt med motdemonstranterna ... Men det är lätt att vara efterklok och jag ville inte vara del i några sammandrabbningar, eftersom jag inte tror på våld som medel i den politiska kampen. Att antingen tyst och stilla, eller med dans och färg och fest, visa sitt motstånd, är en annan sak, och det hade jag kanske kunnat fortsätta göra i några timmar till, istället för att välja att lämna när manifestationen på Heden var över. Att rannsaka sig själv och sina beslut är en process som aldrig slutar.

Vi åt lunch, splittrades för att ta oss hem (det tog ett bra tag, men jag kom hem sent omsider; min egen spårvagn gick ju inte, så det blev promenad), och sammanstrålade senare på kvällen hos Carro. Det mesta av samtalet under eftermiddagen rörde allt som hänt, och fortsatte hända, och vi var oroliga. Liverapporteringarna följde vi slaviskt, men vad jag önskade att jag var där på plats istället, och kunde se.

Men efter några timmar blev det tydligt vilket nederlag dagen hade varit för NMR, och vi kunde slappna av (OBS! För stunden! Kampen fortsätter!). Det verkade till och med som att vissa media rapporterade helt rimligt om dagen, halleluja. Och poliserna: Jag är så stolt över polisens insats. Jag kommer fortsätta vara vaksam (man måste komma ihåg att bara för att jag själv aldrig har upplevt polisvåld, betyder det inte att ingen annan har det), men jag kommer akta mig för polisförakt så länge jag kan, hör ni det. Pacifismen har jag i blodet.

Sammantaget: Jag är så stolt över Göteborg. Och: Vi var många, men vi ska bli ännu fler, måste bli ännu fler. Och: Det finns hopp.

No comments :

Post a Comment