årets våffelkalas



Jag fyllde ju år som sagt och firade traditionellt (femte året!) med våffelkalas. Kort version: Det var så jäkla fint. Lång version:


Tove och Karin tog automatiskt ansvar för drinkarna, det var mycket skönt att jag slapp tänka på det (p.g.a. 100% bättre på att dricka drinkar än att göra dem).


Och Lisa, Johanna, Sebastian, Julia och David kom tidigt och satte obett igång med våffelsmet och chokladsås (för det gör jag väl aldrig i förväg, skulle jag vara klar med något innan gästerna kommer menar ni? (Jo, jag hade faktiskt städat. :)))



På tal om drinkar. :)


Jag tror inte att det går en dag i livet utan att jag begrundar min stora lycka. Liksom, alla får inte ha så fina vänner som jag har, så varför jag? Det är så knäppt? Att jag får ha det bäst? Det är ju liksom inte som att jag har "förtjänat" dem; jag är inte DIREKT känd för att vara trevlig, som vissa av mina familjemedlemmar gärna påpekar.

Det måste vara våffelsmeten.

Ni känner väl igen alla ansikten vid det här laget kan jag tro - det är så fint när mina vänner säger "vem var det där som var i bloggen häromsistens?!" (utom när det är bluesdans, för då förstår alla att det är så mycket nytt folk i omlopp att man inte kan hålla koll på dem). Ni kan väl bara säga till om det är någon ni inte känner till, så presenterar jag? :)

Bland annat de här var där:












Dessa pinniga maratonlöpande naturvetare som kan äta huuur mycket våfflor som helst utan att bli mätta! (Det är mycket praktiskt att ha slasktrattar i sitt liv, man kan ge dem alla rester och när man har blinkat är resterna borta.)


Jag var också på min fest! Jag ser inte så glad ut, men jag var det!



Ja det skulle kanske vara den här som ni inte känner igen då! Senast Elinora var med i bloggen såg hon ut såhär. :)


Om det blev quiz? Ja det blev det!






Och sedan, vid halv ett, när de flesta gått hem, ramlade resterande folk ned i soffa och fåtölj och hade efterfestprat i ett par timmar till. Just så som jag vill ha det.

Tack, hörni, för att ni kom. För att ni fortsätter att vilja vara del av mitt liv. Inte ens jag, som har så mycket ord, har ord för all kärlek.

Emilie Nicolas | Pstereo

No comments :

Post a Comment