mitt i augusti



Jag betar mig långsamt igenom högen av oredigerade bilder, men det hinner komma mer fortare än jag hinner redigera och blogga dem just nu (allt händer just nu - precis allt bara händer och händer, och ändå är jag inte trött: jag bara njuter), så jag ligger efter. Det får vara så ett tag, tills det lugnar sig och/ eller jag fotar mindre. I det vanliga vardagslivet har jag alltid mindre fotoinspiration, men just nu kan jag knappt se något vanligt vardagsliv i horisonten, och jag funderar på om det här är bland det lyxigaste liv jag någonsin levt.

Hur som helst; jag är framme vid vecka 33, när jag precis hade kommit hem från medeltidsveckan, och bara hade börjat jobba lite sådär då och då efter semestern. Detta gjorde jag förutom det:



Var ute på Hönö och hälsade på Anna i hennes bod. Det ösregnade utanför och vi satt uppe och pratade i timmar om livet och sånt. Bäst.


Jag somnade så gott därute, när man får krypa in på loftet precis under taket med regnet som trummar ovanför.


Morgonen efter hade vi denna utsikt utanför frukostfönstret.


En eftermiddagsglass medan jag väntade på färjan efter jobbet en annan dag.


Sedan var det fredag och jag mötte upp Trevliga Trion på Liseberg ...


... för att äta glass ...


... och dansa lindy hop.


Efter det promenerade vi in till Bältesspännarparken eftersom vi (mest jag) ville lyssna på Steget, som jag är så väldigt förtjust i. Fy vad ledsen man blir. Men det är viktigt också, tror jag, att bli det av musik. Orkade inte knö mig fram och fota något ordentligt så bilden ovanför illustrerar ganska väl vad jag såg.



Jag kände mig rätt ensam (hade inte bott in mig i mitt nya hem än vid det här laget, men jag har jobbat bra på det nu), så efteråt följde de med mig hem för att sitta i vardagsrummet en stund och dricka te och vara med mig.



Dagen efter hängde vi i Utby och promenerade upp till sjön och kvällsbadade.


Det var inte störtvarmt i vattnet. Johanna samlar kraft. :)


Hej! (Fotat av Sebastian.)


Jag var så ledsen den helgen; hade så stark hemlängtan, efter en lägenhet och ett hem som ju inte finns mer. Men jag var inte ensam. Tryggheten i att det finns ett gästrum och en egen tandborste som står och väntar på mig i vänners hus växer och sväller i bröstet.

the Weepies | Same Changes

No comments :

Post a Comment