novemberbilder



Fika och morgonpromenader! Så ser min fritid ut ganska mycket nuförtiden. Här kommer blandade äventyr från november:


En onsdagmorgon gick Johanna och jag ut på gemensam morgonpromenad längs åttan i Skatås. Det var så förtrollande härligt väder:




Vi hade varm choklad (som faktiskt hade hållit sig för varm så att man brände sig på den - rimlig termos!) och kladdkaka med oss. Det är bra på utflykt.


En annan förmiddag hade jag min käraste syssling Solveig över på brunch. Vi försöker alltid ses när hon är i stan, och det är alltid lika gott, och tiden går alltid lika fort. Dock är hon hopplös att försöka bjuda på något. Vi hade sagt att jag skulle ordna med det matiga, eftersom vi nu ändå var hemma hos mig, och att hon kunde ta med sig något litet sött om hon ville. Alltså hade hon med sig dadlar, croissanter, frökex, hummus, lindorkulor, juice, bananer, avokado, vaniljkvarg, körsbärstomater i massa olika fina färger, lyxmüsli och apelsinjuice. Omöjliga människa!


Här är hon i egen hög person! <3


Sen var Anna och jag på ett uppstartsmöte gällande ett spännande projekt som vi ska vara med i till våren. Det lär ni få höra mer om senare!



Lunch med Johan på Open New Doors feat. den fantastiska hummusmackan som jag inte ens orkar äta upp.


Man ser ljusen i vår lägenhet redan från hållplatsen. Det gör mig glad.




Och alldeles i slutet av november hade jag repkväll med the Sky is Crying till sent. Vi passade på att spela in lite också och en del blev superfint! Gustav ska bara mixa lite tror jag och så får ni höra sen. Kanske blir en julklappssingel till er, från oss.

Vet ni vad som också är på gång i denna tid och som är jobbigt? Att sätta betyg och omdömen. Fy fasen, det är en av de riktigt dåliga sakerna med att vara lärare. Jag har varit så stressad och haft klump i magen över det, hela förra veckan förlorade jag i att gå runt och tänka på att jag måste ta tag i det. Det är så enerverande svårt att vara rättvis. Hela systemet är alldeles trasigt och orättvist. Och så ska jag påverka folks framtid sådär. Betygskriterierna har man inte så mycket hjälp av! Glärh! ... Det har jag ju inga bilder på men jag ville skriva det i alla fall eftersom det också hände och det inte är kul när allt ser sådär solsken-igt ut. Det är solsken och förhatlig betygssättning just nu. Men snart är den biten över och vet ni vad som kommer sen? Juuuuulen! :)

adventslyx i det stora lilla



Adventshelgen var lyxig i allt det där lilla som också är det stora. Jag var alldeles ledig och ägnade ingen tid alls åt jobb, bara det!


Jag började lördagen med morgonpromenad som vanligt


och fortsatte med finlakrits till frukostefterrätt.


Sen åkte jag med de här två stjärnorna på utflykt till IKEA. Vi letade ljusslingor och sängbrickor och småpryttlar och hade trevligt.


Mamma vilar. :)



Dagen efter tog Jens och jag en söndagspromenad.


Och fram på kvällen var det dags för första advents-traditionen (fjärde året nu! Det är så fint med sådana traditioner som faktiskt verkligen blir traditioner!) med kvällsfika i Utby. Åh, att kliva av bussen och gå in på gatan och komma fram till huset och kika in genom fönstret och se detta, det är så fint och gott i magen.


Denna adventsfika gick inte av för hackor (även om jag ju för mitt liv inte kan förstå varför man måste ha saffran i allt men JAJA :)).



Kolla vilka fina personer!


Nu börjar de många julfikornas tid! Det är jag mycket nöjd med. Visst blir det inte lika mysigt på kvällarna om det inte är mörkt och kyligt och kulet? Jag tror att det är så.

vad är grejen med julen?



Ja. Vad är det? Den frågan har jag fått i hela mitt liv. Nej, kanske inte när jag var liten, för det finns ju en föreställning om att alla barn tycker om julen. Det gjorde jag. Och jag växte aldrig ifrån det. Den här tiden, den som kommer nu, det är min bästa tid. (Äsch, jag vet att när hösten börjar så säger jag att det är min bästa tid. Och det är det ju. Också. Men ni kommer aldrig höra mig säga att februari är min bästa tid. Eller april. Eller juni.)

Så vad är egentligen grejen? Jag har tänkt och tänkt och jag vet inte. Jag kommer bara på en massa smågrejer. Det där som andra också säger att de gillar med julen. Inget unikt liksom. Ungefär detta:


Ljuset och mörkret. Jag tillhör inte de som påverkas negativt av mörkret (eller jag tror att jag kanske gjorde det vintern 2014-2015, men så var det ju också extremt lite solljus just den vintern, och jag märkte det först i efterhand, i februari). Jag tycker att det är störtmysigt. Och om det inte är mörkt så kan man inte ha så mycket fina ljusslingor och adventsljusstakar och levande ljus och ljusdekorationer överallt. Det är så fint, så fint! Och de där tidiga vintereftermiddagarna som är alldeles krispigt solnedgångsrosa, sådär bleka och vackra blir solnedgångarna minsann inte på sommaren.


Alla sociala extragrejer som händer. Det bara kryllar av fester och mys och fikor och bastu och konserter och gemensam bakning och släkt och familj. Kul kul kul! Jag tycker om att hänga med de människor jag har valt, gärna i grupp, så jag säger inte nej. Och det verkar som att andra med mig tycker att jultiden är en bra tid att träffas lite extra på.


Är inte förresten allting lite extra på julen, inte bara det sociala? Allt är extra pyntat, det händer lite mer av allt, alla är lite extra lediga, alla är lite extra snälla (förhoppningsvis). Det är liksom mer okej att vara mer av allt på julen än annars. Och det, som ni vet, passar ju mig utmärkt.


Hyacint- och grandoft. Åhåhåhååå det är så knarkiga dofter. Så gott! Det blir dock inga hyacinter för mig i år eftersom Jens är allergisk. Men man kan ju inte få allt. Det är en vansinnig tur att han inte är allergisk mot julgranar!


Pyssel! Man kan göra julkort och slå in julklappar och koka knäck och klippa och vika och klistra julpynt av alla de former.


Och apropå pyssel, en annan rolig grej med december är att jag gör särskilda december-fotoalbum varje år, där jag fotar varje dag och överdekorerar sidorna i albumet med massvis av guld, snöflingor, granar och citat från jullåtar och -filmer. Även när jag inte har gjort något speciellt "juligt" den dagen, utan fotona bara föreställer en vanlig arbetsdag eller så. Japp, jag vet - supernördigt att göra ett särskilt album bara för december, och jag bara älskar att frossa i allt det glittriga! (Och jag älskar att shoppa allt pysselmaterial till albumet också, hehe.) Jag ska leta upp mina gamla album och fota av och visa någon gång! Här ovanför är ett uppslag från förra årets album.


Och så älskar jag ju julmusik. Julmusik är som det bästa av varje genre (t.ex. julkör, juljazz, julswing, julpop, julvisa och julklassiskt), men med gosigare texter, gosigare klanger och mer bjällerklang. Hurra! Det är en STOR fördel att älska julmusik när man är sångpedagog. Jag har kollegor som inte alls trivs med att de behöver börja leta ny julrepertoar i slutet av oktober för att hinna instudera allting innan jul. Jag tycker att det är gött.


Sen har jag jullov! I år är jag ledig tre och en halv vecka (minus en studiedag som ligger mitt i den sista veckan, men jag tillhör de där som tycker att studiedagar är rätt kul, då får man träffa sina kollegor och lära sig saker). GÖTT LIV. Jag pratade med en sångelev om det idag och han ba: "Jag är inte ens ledig tre och en halv vecka på sommaren ...". (På sommaren är jag ledig tio veckor.) Min planering = win.


En av anledningarna till att jag är ledig så mycket är att jag inte ska jobba i julkören på Liseberg i år. De har hyrt in en färdig grupp (fattade jag det som) istället för att anställa oss alla sångare en och en på timmar. Jag antar att det blir billigare och/ eller mer praktiskt så. Det är tråkigt eftersom jag verkligen trivdes på det jobbet ... men jag är inte i stort behov av pengarna, och det är skönt att inte jobba så hysteriskt mycket som det blev varje jul med Liseberg och mina vanliga jobb samtidigt. De två senaste åren har jag ju varit upptagen samtliga kvällar och helger i december (utom själva julafton och juldagen, då är det stängt). Det var rätt maxat.

Det gör mig så glad att jag kan se det så. De år jag jobbade var det grymt för att jag trivdes på jobbet och för att det var goda pengar för ett väldigt praktiskt jobb. Nu när jag inte jobbar är det grymt eftersom jag får så mycket ledig tid i december. Hur jag än gör ser jag fördelar. Det är ett mycket lyxigt personlighetsdrag att ha.


På jullovet ska vi (förutom att fira jul med min familj) åka till Stockholm och göra sånt vi brukar göra där - promenera fram och tillbaka, bo i Gröndal och trivas, umgås med Jens familj och gå på en drös med museer. Det ser jag mycket fram emot. Så det blir också del av julen; en liten minisemester med Jens.


Det blev visst en rätt lång lista, det där. :) Så vi kan i alla fall sluta oss till att oavsett vad det beror på ... så gillar jag julen. Väldigt mycket!

Ella Fitzgerald | Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!

höst & bröst



I lördags var jag bjuden på en så himla strålande fest! Det var Julia som fyllde år och bjöd in till Höst & bröst (ja, festen hette så).


Födelsedagsbarnet!



Vi åt helt fabulös knytis-tapas-mat.




Och hade femkamp. Det slog mig så tydligt på den här festen hur mycket roligare jag tycker det är med fester där man gör saker (leker lekar!!!) än fester där man bara sitter och hänger vid ett middagsbord? Hur kan jag inte ha kommit på det förrän nu, fast jag alltid har tyckt det? Knäppt.


Åse sjöng en egen översättning av Saving All My Love For You till en fabulös karaoke-bakgrund. Vi vred oss av skratt. Det allra fabulösaste med det var kanske att det är omöjligt för denna kvinna att sjunga fult och dåligt fast hon anstränger sig. Somliga folk alltså!


Tack för festen vänner! I ett sådant sällskap kan det inte gå fel.

warsawa



Jag var i Warsawa förra helgen! Det var crazy crazy.

Och det som primärt var crazy crazy var att Mattias och jag hade blivit bokade av ett par bluesdansarrangörer för att spela på deras workshophelg. Bokade som i att vi alltså blev ditflugna med biljetter och hostel och mat och allting betalt. ??? Hur gick detta till att jag blev bluessångerska?

Hur som helst, här kommer en drös väldigt spridda bilder:


Vi fick ganska dåliga råd, så det tog fyra timmar att ta sig från flygplatsen till hostelet. Segt. Det såg ut ungefär såhär ungefär hela vägen.



Alla rum på hostelet var uppkallade efter olika personer och vårt hette som ni ser Audrey. Ganska gulligt, tyckte jag!


Jag som nästan enbart reser för att dansa nuförtiden (hur gick det till?) har mest hamnat i länder där jag kan gissa åtminstone skriftspråket - engelska, franska, tyska, spanska och italienska går ju typ att räkna ut. Men polska alltså ... Jag förstår absolut ingenting och använde hela helgen åt att försöka lära mig säga "hej". Alltså bara "hej". Fattade ändå inte hur jag skulle bära mig åt.


Men vi lärde oss hur man åker spårvagn och buss och samma dag som vi åkte hem sa Mattias "det är väl märkligt hur fort man känner sig hemmastadd ändå?". Och jag kunde bara hålla med. Att bemästra kollektivtrafiken är en stor del i det för mig. Det och att veta vilket mynt som är vilket.


Vi åt en del lite knasig mat, men jag gillade rödbetsbiffarna.


Jag köpte chips i rund burk och förväntade mig att chipsen skulle ligga travade direkt i den runda burken - ack så jag misstog mig.


På lördagkvällen behövde Mattias och jag inte soundchecka innan festkvällen, så då åkte vi in till stan och åt middag med två vänner, Tobias och Nina. Himla trevligt!


Det var så märkligt och intressant att promenera i Warsawa. Man går omkring och tittar på gator fulla av ganska nedgångna, gigantiska miljonprogramshus (om ni förstår vad jag menar) och sedan plötsligt kommer det en massa lika gigantiska men mycket blankare köpcentra, och sedan den gulliga arkitekturen i gamla stan på det. Så knäppt. Och Kulturpalatset på bilden, som Polen fick i "present" av Sovjetunionen och som sticker upp som en stor klump. Arkitekturhistoria alltså, vilken grej.


Sen dansade vi! Det blev bara ett enda dansgolvsfoto för min del (men det här på Vicci och Adamo tycker jag mycket om). Jag var rätt trött de två dagar vi giggade, som jag blir av att stå på scen, den urladdningen liksom, så den energi jag hade kvar ville jag ägna åt dans dans dans.


Danslektionerna var svinbra också. Vi hade ganska få lektioner (vilket faktiskt bara var sönt) men jag utvecklades en hel massa. Så kul! Här en lektion med Ron & Sharon.

Sen tappade jag min kamera (igeeeeen) och kunde inte fota mer, eftersom jag inte hade något extra objektiv med mig (vad tänkte jag med?). SURT. Och dyrt lär det bli att få det lagat som vanligt. Håhåjaja. Det gäller ju inte livet.

Så dagen efter, när själva bluesdanseventet var över och Mattias och jag hade en förmiddag på oss att promenera i stan, kunde jag inte fota något förutom med mobilkameran. Det var så märkligt, det var som en fysisk värk i kroppen. Jag lovade Mattias att jag bara skulle klaga varje kvart, men det gick nog inte fem minuter utan att jag sa ÅH vilka fina bilder jag hade kunnat ta precis här! eller AAARGH varför kan jag inte fota detta! Det är verkligen ett beroende att fotografera när man är i vackra omgivningar. Det där seendet som jag är så förtjust i att jag har tränat upp. Och mobilkameran, den har jag inte tränat med på det sättet, och jag kan inte fånga alls som jag skulle vilja med den.

Med det sagt, här är fyra bilder som i alla fall visar liiite av hur fint det var i Warsawa den där dimmiga måndagsförmiddagen:





Och sedan reste vi hem igen. Och jag tänkte på att jag är där nu. På ett väldigt kringelikrokigt sätt fick jag vad jag längtade efter på musikhögskolan, de där första åren (innan jag tog uppehåll och gick på Ljungskile) när jag gick klassisk inriktning och hade väldigt roligt men längtade så mycket efter att sjunga jazz. Jag kunde inte spela några instrument själv och kände få jazzmusiker; jag försökte väl sträcka ut en eller annan hand men jag var väl inte så bra på att sjunga jazz på den tiden, eller också ryggade folk för att de visste att jag sjöng klassiskt - ni vet, fördomen är ju att man bara kan vara bra på en genre. Och sedan lärde jag mig långsamt långsamt. Och nu, tio år efter att jag kom in på musikhögskolan, har jag drösvis med möjligheter att sjunga jazz ihop med skickliga musiker. Och jag tänkte på det medan jag stod på scen - att det är sant att jag får göra det, stå på en liten liten scen i Warsawa framför ett dansgolv med parkett, burspråk och medaljongtapeter, och sjunga jazz. Och det är så lätt.