om fjällängtan



Höstnumret av Turist trillade in i mitt postfack. Höstiga färger, höstiga utflykter och fjäll. Höstarna verkar lämpar sig för en särskild typ av fjällreportage; lugnare, tystare, mindre äventyrliga; eftertänksamma, långsamma. När sommarnumren kommer är det gällare toner och farligare berg på bilderna. Kort sagt: de höstvandringar som porträtteras, liknar de jag själv ger mig ut på på sommaren. Jag är ju rädd för det mesta, som ni vet, jag är inte särskilt hurtig, orkar inte särskilt mycket, jag är inte nåt alls äventyrlig. Jag går långsamt. Jag stannar ofta. Jag stannar för att fotografera, för att äta choklad, för att sätta mig i riset och lyssna på musik eller tänka på livet.

Så naturligtvis, när jag läste det där reportaget, sög det till i magen. Fjället, jag måste fjällvandra. Det blev som det blev den här sommaren - jag prioriterade att känna mig trygg ekonomiskt och skaffa mig en liten buffert på bankkontot framför att fjällvandra - men som jag har längtat! Först nu inser jag att det blir ett litet tomrum i mig. Jag har inte saknat att fjällvandra så aktivt (eftersom jag har haft en fantastisk sommar). Men undertill.


Jag lyssnade på ett avsnitt av podcasten Audio Dharma för någon vecka sedan. Det handlade om not self - allt det man inte är, alla krav och förväntningar man lägger på sig, alla bilder man har av vem man är eller borde vara, hela ens påklistrade identitet. Det handlade om att se de där känslorna, se dem och låta dem flyga förbi, om att inte intressera sig för dem. Och sedan säger han:

"I'm not really my car. I'm not really my profession. I have thoughts that I'm unworthy, or I have thoughts that I'm really worthy, but those are just thoughts, it's not really who I am. [...] Meditation is such a useful place for it, or maybe some people find it by spending a long time in nature - then a similar thing happens, that we begin having a sense of shedding all these identities, all these ideas of me myself and mine, that aren't really needed. And we have an experience of being alive without them, and that sense of aliveness is meaningful, it feels good, it feels wonderful."

Jag mediterar inte, men jag hajade till när jag hörde det där. Jag vet inte hur länge han menar att "a long time in nature" är, men jag förstår det i min egen kropp: Några dagar, tar det för mig. Några dagar tar det att ramla in i det där som är mig själv renare än annars, sannare, djupare. That sense of aliveness. Just så känns det.


Och det är inte bara som jag minns det, det är så lite en efterhandskonstruktion som nu något kan bli i mitt lilla mänskliga psyke. Det står i den anteckningsbok jag hade med mig till Jämtlandsfjällen förra året. Såhär:

"Sylarnas fjällstation, söndag 6 juli 2014
Tog en kort kvällspromenad vid halv elva, bara ned till ån och tillbaka. Jag uppfylldes av fjällglädje, som alltid bara jag går ut genom dörren. Tanken kom för mig att det bara är två dagars vandring kvar och svaret i min tanke kom lika snabbt som instinktivt: nej nej nej jag vill vara kvar jag vill vara den jag är här Jag var förvånad först, över hur snabbt den tanken kom och att jag inte visste att jag kände så. Förvånad, men snart beslutsam. Det kan inte vara så att det bara är på fjället, en enda alltför kort vecka om året, som jag är den jag verkligen vill vara. Det kan inte vara så att det bara är där och då det finns plats för allt i mig och med mig. Jag måste bli den personen hemma, den personen som jag är på fjället. Den som är så grundad, så trygg och luftig; den som aldrig binder in sig, den som är på rätt plats, fri och långsam. Jag ska bli den nu. Nej, inte bli: jag ska hitta den inom mig, där jag vet att den finns."

Känslan av att vara på rätt plats. Fri och långsam. Det är en långsamhet som inte är sävlig, utan trygg. Den som är grogrunden för alla sorters idéer och passioner.


Så ni som undrar vad det är som gör att fjällvandring är så viktigt för mig, och som gör att jag säger "jag prioriterade inte det i år, men det misstaget gör jag inte om", att jag längtar till fjälls; där har vi det. Det går inte att förklara med enbart landskapet, den omtumlande känslan av att något är så vackert, så fulländat att jag inte kan ta in det. Det är inte bara luften, dofterna, känslan av att lägga sig raklång i en stickande kall bäck efter en lång stund i bastun. Det är inte bara att gå och lägga sig klockan tio för att man är så fullkomligt slut och vakna tio timmar senare helt utsövd, inte bara insikten att så länge man är torr och varm och frisk och lagom mätt har man allt.

Det är också det där andra. Faktiskt just det där som jag hört att somliga blir rastlösa och oroliga av, det som gör att vissa rentav vantrivs på fjället: att man kommer närmare sig själv. Det är det jag längtar efter. Att jag blir medveten om de underliggande tankarna på vem jag borde vara, och att de tankarna faller bort. Att jag kommer längre ned - det är så det känns: ned, inte upp. Och jag behöver det en gång om året, en påminnelse om det där, en påminnelse om att inte sluta sträva efter att i det vanliga livet komma djupare ned i mig själv.

Bilderna: Tärnasjö, augusti 2012; utsikt från Syter, augusti 2012; Caihnavagge, augusti 2013; mellan Sylarna och Blåhammaren, juli 2014.

johan + jenny // bröllop i göteborg

Redo för lite mer bröllop? :)

(Vet ni vad, på tal om det: det har redan kommit in bokningar för nästa sommar. Det gör mig så glad och pepp! Förhoppningsvis kommer det alltså bli ännu mer bröllop i bloggen nästa säsong än det har varit nu - bara så att ni är beredda, liksom. :))

Johan och Jenny gifte sig i Sankta Birgittas kapell här i Göteborg en riktigt solig augustilördag. Det var starkt solljus och vi ägnade en bra stund åt att leta skugga för att alls kunna fota (både brudparet och jag hade varit i området och scoutat i förväg, men det var lite knepigt att beräkna ljuset helt rätt, så vi fick ändå tänka om när vi på bröllopsdagen såg hur skarpt ljuset var), men det var det naturligtvis värt. Runt Röda Sten finns ju så många vackra platser, och Johan och Jenny var ju så himla fina! (Det här är bara ett litet urval av alla bilder. Jag vill trots allt inte dränka bloggen i bröllopsbilder (även om det kanske verkar så :)).)




Fina platser vid Röda Sten, var det ja: Älvsborgsbron, till exempel, är ju smått pampig.



Och jag är ju en sucker för tegelväggar!



Jennys leende är ju bara för vackert.


Kolla släpet!






Grattis igen, Johan och Jenny, och tack för att jag fick äran att fotografera ert bröllop!

Här kan man se mer av mina bröllopsbilder och boka mig som fotograf!

Viba Femba | Älskar du mig än

kvällsbad är bästa bad



Kvällsbaddags! Förra söndagen hände detta, när det hade varit varmt hela veckan och min semester gick mot sitt slut.


Det var Johanna och Sebastian som föreslog, och både Mattias, Jens och jag ville följa med.


Hit, till Fiskebäck.


Johanna var en aning tveksam till vattnets temperatur.



Men det var superskönt i vattnet! Badabadabada!


Sedan såg vi en brännis alldeles i närheten, så då blev det slutbadat. Såhär stor var den! Typ!


De här sötnosarna alltså!


Och den här sötnosen.


Och mest av allt den här sötnosen


och det här ljuset. Åh, kvällsbad. Jag tror att det nog kan vara min älsklingstyp av bad.

Alex Vargas | Till Forever Runs Out

en sommarfredagkväll i göteborg



När vi hade kommit hem från landet var det kulturkalas i stan och lite gratiskonserter och annat jox. Vi valde Sofia Karlsson på Kungstorget. Jistanes vad fint den människan sjunger alltså! Jag har aldrig hört henne live förut, men det var mycket värt.


Åse var också med och tyckte också att det var bra. :)



Sedan skulle Åse åt ett annat håll och Jens och jag promenerade bort mot Andra Lång för att träffa Anna, Erik och Jennie.



Så fint att träffa Jennie igen! Det var längesen.


Det dracks drycker och hades allmänt trevligt. Det är så lyxigt när jag får umgås med både Jens och mina vänner samtidigt (inte alltid lätt att lösa rent praktiskt med distansförhållande).


Efter ett tag fick man inte sitta på gården längre, så då gick vi in.



Vi firade att Anna har fått förstahandskontrakt på sin lägenhet. Hurra!


Sedan gick folk till Yaki-Da, men jag skulle jobba dagen efter, så Jens och jag gick hem och lade oss istället. Godnatt!

Sofia Karlsson | I denna ljuva sommartid

en dag på stranden



Frukost på landet under apelsinparasollet. Gah, jag längtar tillbaka.



Och sedan: havet.



Jag blev alldeles, alldeles badtokig! Jistanes, vad jag älskar att bada!


Jens var såklart också med, men han såg mest ut såhär medan vi var i solen. <3


Obligatoriskt strandfika på nektarin och Ballerinakex, så som det varit sedan jag var liten. (Ej i bild: bullkrans.)



Jag låg kvar på stranden och göttade mig precis så länge jag kunde, men Jens och jag skulle med tåget hem till Göteborg på kvällen, så till slut frampå eftermiddagen fick jag ge mig och cykla hem.

Och det var årets Bohuslänsvistelse. Tänk vilken semester vi fick. Tänk vilken flax att Jens och jag hade lagt våra två gemensamma semesterveckor precis nu, när solen äntligen kom fram och vi båda slapp förkylningar och annat jox. Jag är så glad, så glad och så tacksam, och så kär. :)

Rae Morris | Do You Even Know?

kosterutflykten



Så blått, så blått på en båt på väg ut till Koster.



Mamma och Jens tittade på utsikten ...


... och pappa tittade på kartan.


När vi kom fram till Koster var det dags för lunch och vi hittade en fin restaurang på en terrass. Vi kom precis i rättan tid; en halvtimme senare var det alldeles smockfullt.




Det fanns blommor överallt och fin utsikt.



Och vi fick supergod mat!


Sedan åkte mina föräldrar hem med tidiga båten och Jens och jag gick till stranden. Det var massvis med brännisar, så jag drog mig lite för att bada, men jag kom i till slut och det var förstås underbart.


Hej hej!



Sen gick vi ut på promenad tvärs över Koster förbi massvis med söta hus, till exempel de här två.




Vi hittade en fin växt också. Martorn tror jag att det är.


Man måste peta väldigt försiktigt, för den är fridlyst.



Vi följde en vandringsled som hade så här fina klarblå markeringar.



Och sedan var vi plötsligt framme och det var bara en kvart tills båten skulle gå. Bu! Kosterdagen tog slut för fort!




Men vi fick ju en fin båttur hem också.



När vi kom tillbaka till ön väntade vi på kvällningen.


Och vid midnatt gick vi ut på berget, satte oss på varsin stol, tittade på detta (inte den vackraste bilden av en stjärnhimmel ni har sett, jag vet, men ungefär vad min kamera klarar utan stativ) och väntade. En trekvart senare hade jag räknat till alldeles magiska arton stjärnfall, för det här var natten då man hade bäst chans att se Perseiderna och vi befann oss ju på alldeles rätt ställe, utan stadsljus (det var fortfarande lite solljus kvar i luften och vi hade nog sett ännu mer om vi väntat till någon timme till, men vid det laget sov vi sött i vår säng).

(Jag har bara varit på Koster en enda gång förut. Då tog jag bilder som jag fortfarande tycker mycket om, fem år senare. Man kan se dem här, här och här.)

Jon Hopkins | Small Memory