Ni vet ju att jag måste fotografera allting. Ni vet hur det överrumplar mig, allt det vackra, att jag drar fram kameran utan att tänka, krånglar med remmar, flyttar tygkassen till andra handen för att få fotohanden ledig, utan att tänka, när jag ser allt det vackra. Och ibland har jag inte kameran med mig. Bilder tar jag ändå. Här är de.
På Öckerö är det alldeles mörkt när jag säger hejdå till dagens sista sångelev, stänger skolan och låser. Det är segt idag, segt att jobba efter lovet. Segt med uppsatsen jag aldrig hinner tänka på, lektionerna jag inte hinner förbereda, diskberget som växer; jag är ständigt efter. Men jag har lyckats lägga om schemat så att jag slutar tidigare varannan tisdag. Det här är varannan tisdag. En och en halv timme senare kliver jag in på Forum och blueskvällen har nästan bara börjat, stressen bleknar medan jag krånglar av mig ylletröjan och byter skor. Nu är jag framme.
Jag börjar kvällen med att föra. Jag tänker att det är för att jag måste öva. Strax inser jag att det är för att jag måste dansa. Jag dansar ju! Övar inte längre. Det fungerar; jag för. Nästan varje steg hänger hjärnan ihop med kroppen. Sedan snubblar jag på min följares tår och skrattattacken viker ihop mig över hennes axel. Jag har så roligt, vi har så roligt. Jag får översvallande beröm. De säger att det är så gott och bekvämt att dansa med mig. Och roligt, de säger att det är roligt! Jag blir så glad.
Redan vid nio tror jag att jag har haft kvällens bästa dans. Jag hittar balettfötter och virvlande snurrar. Jag sveper över golvet och är ledd i varje steg. Jag fnissar av förtjusning. Landar överraskad - desto roligare - i trygga armar vid låtens slut och några i soffan brister ut i en spontan applåd. Jag tror nog det är oss de jublar åt; blir generad, på dansgolvet är det inte meningen att någon ska titta på mig, jag har ju inte planerat och förberett det här, jag vet inte vad jag håller på med och inte vad nästa steg ska bli; inte ska ni titta på mig! Jag ruskar på mig, skrattar och stryker svetten ur pannan. Jag tar risken att stanna och fortsätta, fast jag nyss hade så roligt att det hade räckt för en hel kväll. Och det bara fortsätter.
Jag DJ:ar. Det är en lyx att få välja låtar. Jag spelar Nina Simone, Lightnin' Hopkins, Lizz Wright. Kilar in mina älsklingar i mitten: Hide and Seek, I See Fire, Beth/Rest, Hallelujah. Jag hugger mina älsklingsförare när älsklingslåtarna kommer. Till Beth/Rest dansar vi någon form av microblues. Vi rör oss knappt och ändå händer allting.
Jag dansar till Hallelujah och Hide and Seek och för en liten stund drar tanken på lyckobaksmällan genom huvudet. Jag vet: Det är svårt att vakna när man somnar så lycklig. Nej, vaknar gör jag, jag vaknar fånleende och värmen sitter kvar i magen en stund, men sedan måste man gå upp ur sängen och dansar inte längre; dagen fortsätter runt mig och jag måste delta i den, fast jag hellre är kvar på dansgolvet i mitt sinne. Det är lyckobaksmälla. Men det går fort; några sekunder dröjer jag kvar i den rädslan - att jag kan inte vara såhär lycklig nu, jag får inte, det går åt helvete, det går alltid åt helvete när man blir för lycklig; några sekunder dröjer jag, sedan väljer jag lyckan. Så fort går det att välja lyckan. Jag har inte plats för båda. Denna bubblande, rusande glädje i kroppen lämnar ingen plats över åt rädslor. Det är fullt. Det svämmar över.
Alldeles när jag ska stänga av och klockan är strax efter midnatt märker vi att några smitit ut från lilla salen. De dansar på scen i stora salen, där pianot står. Vi drar för ridån, släcker i taket. En enda golvlampa.
Jag sitter på armstödet till en fåtölj och är min allra lyckligaste och tryggaste person. Mera, mera säger vännerna efter varje låt vi avslutar. De slutar dansa, parkerar sig i soffor i högar. Mera, mera! Vi spelar Summertime och Misty, Manhattan och Gravity, My Funny Valentine och Blame It On My Youth, och jag hittar mig själv i de där tonerna. Just det; här är jag, bara detta. Detta är min identitet. Att jag sitter en tisdag natt i en fåtölj i mörkret, omgiven av vänner, och sjunger. Jag sjunger och behöver inte vara bättre än någon annan. Precis de här tonerna är de jag vill ha. De är mina. Jag väljer att ge dem till er. Och jag vill inte vara någon annan. Inte någon bättre. Bara detta. Det är så sällsynt, om ni bara visste, att jag inte önskar att jag kunde byta ut mig till någon bättre; att ni skulle tycka om mig mer. Inte idag. Idag sitter jag på armstödet till en fåtölj och är min allra lyckligaste och tryggaste person. Pianisten bredvid mig är en av de mest lyhörda och osjälviska jag träffat. Man har inte den turen alltid. Jag tror att jag blundar när tonerna ramlar ut ur munnen. Jag tror att jag vill sitta där för alltid.
I bilen hem - kanske att vi är någon för många i baksätet, men det är vardag, sent och går inga spårvagnar; Martin kör oss alla hem - säger Lisa att min sångröst berör. Jag blir tjock i halsen och tappar orden; inte länge förstås - jag är aldrig utan ord länge - inte så jag tror att någon märker det, men jag märker det. Finner mig snart, säger som det är (för när har jag någonsin något annat alternativ?), att jag kan inte tänka mig någon bättre komplimang. Att få beröra. Kan jag önska mig något annat i livet?
Tjugo i tre kliver jag ur bilen utanför mitt hus. Jag är trött och ändå inte trött. Jag är trygg. Innan jag får sova måste bilderna ut. Här är de.
Bon Iver | Beth/Rest
