mot fjället

Kära vänner, nu blir det bloggtystnad ett tag medan jag fjällvandrar. Allt är rätt så kaotiskt just nu som ni vet, men jag är så otroligt glad att jag åkte på Amsterdam/ London/ Edinburgh-resan ändå (åh vad jag hade ångrat mig annars!), och jag känner mig lika glad (pirrig! Längtig! Pepp!) åt att få komma iväg till fjällen. Jag har längtat så. När jag kommer hem igen kan man vänta sig knasregn med bilder från resorna! Men först ska jag vandra i sju dagar och sjunka djupare ned i mig själv.

Goodland Trio | Frid på jorden

I've been traveling

I've been traveling.

I've been traveling, and very quickly I fell into an old habit that I seemed to have lost these past few years: the habit of opening up and embracing everything. Wide awake to all the beauty. I must remember to keep falling into that habit. To be able to feel everything so intensely; my greatest blessing.

Singing. Singing has become the easiest thing. When? I don't know. But it is the easiest thing. The Gentle Sorrows played at Twilight Blues & Fusion in Amsterdam on the second day of my trip, three sets, two and a half hours, and it was nothing but pure delight. I remember thinking please, can it just never stop. We were specifically asked to play two sets of blues plus a late night set of danceable non-blues, and although blues is my favorite, I enjoyed branching out as well. It's what I've always said, you know, that working in different genres will make everything richer? (My blues voice would have been nothing had it not been for my classical training!) I really felt it during this gig. Everything flowed.

Afterwards I was, as always, a complete mess, an emotional puddle on the floor, having thrown my soul out on the dance floor for so long ... I'm used to it and it never changes. It is Mattias' job to get me home after our gigs, that has become our silent agreement. He just smiles at me and makes sure that I and the mangled remains of my feelings get into a taxi. So, so tired, and yet, while I stand there, on stage, it is the easiest thing. Afterward, my voice is in perfect condition. Not a trace of strain after two and a half hours. How many hours have I spent in practise rooms to get where I am now? It's been worth every minute, every scale, and each one of those tears; things I just had to go through.

Amsterdam was beautiful; even more so than I had expected. And I loved exploring it. I loved the canals and bridges, I loved taking all the most touristy photos, and I loved eating allll the pancakes. :)

And I got to travel with Mattias again. He is not only an amazing pianist; he is also rapidly and somewhat unexpectedly becoming my favorite travel buddy. We are so different and yet we travel so well together? He just knows me. It is a joy to have found a friend like him, to the point where is feels like something is missing when I travel without him. It's a good feeling.

I spent 24 hours in London, rediscovering a friend, who I now find it exceedingly hard to live without. Three years ago when Michael went home to Australia after Herräng, he said we would most likely never meet again. "But then again, I've never cared much about most likely", I wrote. As usual, when it comes to hope, I was right.

I missed my train from London despite being at King's Cross 45 minutes early (it's a long story and I will tell it later). After almost crying in the middle of the station, and a couple of hours of worrying, in the end it led me on a wonderful roadtrip to Yorkshire (!) with the best, the best company I could have wished for, in Rosie. She took me in without thinking twice. How? How can I be so privileged that everything always works out?

English is hard. So hard. Speak slower, please. (Yorkshire?! Help!) But they do speak slower, of course, and so I manage. I sputter and stutter, I hide my face in my hands in sheer exhaustion with this multitude of words and expressions swimming around just beyond my reach; I sigh in frustration and someone calls me cute at that exact moment, so maybe it isn't so bad.

Arrived in Edinburgh 27 hours later than I had planned, tired, & so happy. Johanna and Sebastian (who of course came the day before) met me there, followed me to our airbnb (which was five minutes' walk from the venue - bliss), and then we took a walk through Leith. Just that evening walk with them did so much to ground me again, in another new place.

And then: The Spoonful. An event that I love to the point that I honestly cannot understand how not everyone is here. Here's how to decide what blues events you should go to: First, make room for Spoonful. Then, add whatever else you want to go to, sure ... But first Spoonful. All the people, all the attention to detail, all the love.

Dancing. This music and these movements that go straight to my soul. This connection. Just ... Yes. Just let it never stop. This music. And this trip, I've had more fun on the dancefloor than ever. I have found a path, suddenly, one of self-expression, comfort, quality of movement, my very own personal style, and sheer joy; I have found it and now I just need to walk it. I look forward to doing that work, so much. (The Sunday nights are always the best! Duketown Slim at Twilight, and Black Diamond Express at the Spoonful. So good.)

I was in the Mix 'n Match prelims and almost made finals.


The dancers on this list are people that I look at on the dance floor and just feel: "HOW? How is it possible to be as good as these people? How do they do it?!".

And the fact that my own name is just below their names; that I almost made finals - almost can see myself up there, sharing the stage with these inspirational, amazing people - that is nothing short of mindblowing to me.

Also: I am so annoying. There is too much of me, too much of my feelings all the time, and they are so strong, and I am so honest with them - brutally honest, throwing them in the face of people who didn't ask for them. Someone once told me: "I love colors, but you are red and blue at the same time". They didn't mean it as a compliment; after a while of berating myself, I realised it was one, despite their intentions.

And yet, despite me being so annoying, people love me. So deeply. I am fascinated and in awe with the love people continually show me, as though they wouldn't want a life without me. I have never done anything to deserve this - the intensity with which people light up when they see me. But I am so very grateful.

The sheep in the fog in Yorkshire, a morning visit to Tate Modern, Michael taking my picture in a pub somewhere in south London, feeling loved. Having so much fun being one of the official photographers at the Spoonful, Gordon's hugging class, Mattias peacefully sleeping next to me on a tourist boat through the canals in Amsterdam. Nailing that move in class, napping in the snooze corner in the wee hours of the morning, people saying they can't wait to hear me sing again, or how much they enjoy reading this blog. Having my favorite dance of the whole trip with my dear friend Annette, an exhibition at the National Library of Scotland with amazing photography by Frank Hurley, so much good food. Sitting down (not dancing!) for three songs in a row just to listen to Black Diamond Express' fantastic drummer. Hugging all my wonderful UK dance friends again, the beautiful apartment Mattias and I borrowed in Amsterdam, walking alone in cities where I've been and never been. Me and my camera and the music. The fact that this is my life - they told me it would be so hard - to be a singer, to be a photographer, to do what I love, to put my work out into the world - and yet all I had to do was keep going and embrace everything.

Michelle Willis | It'll Rain Today

fjällvandringarna (ett arkiv)

Jag kan i efterhand inte förstå hur jag kunde vara så osnäll mot mig själv att jag prioriterade annat istället för att fjällvandra både 2015 och 2016. Hur tänkte jag? Jag vet ju hur mycket jag älskar det och hur mycket jag behöver det. Aldrig mer så länge jag får vara frisk får det gå flera år utan att jag fjällvandrar.

Eftersom dance travel photography blogging (an archive) blev en sådan hit, och antagligen lika mycket för min egen skull - för att jag tycker så mycket om att titta på de här bilderna och njuta av minnena - har jag gjort ett motsvarade arkiv över mina fjällvandringar. Här är det:

Vålådalen - Storulvån 2014 (Jämtlandsfjällen)
Vålådalen - Stensdalen
Stensdalen - Gåsen
Gåsen - Storulvån
Storulvån - Sylarna
Sylarna - Blåhammaren
Blåhammaren - Storulvån

Katterat - Ritsem 2013
Katterat - Hunddalen
Hunddalen - Cunojaure del 1
Hunddalen - Cunojaure del 2
Cunojaure - Caihnavagge
Caihnavagge - Gautelis
Gautelis - Hukejaure
Hukejaure - Sitasjaure
Sitasjaure - Ritsem

Ammarnäs - Hemavan 2012 (Vindelfjällen)
Ammarnäs - Aigert
Aigert - Serve
Serve - Tärnasjö del 1
Serve - Tärnasjö del 2
Tärnasjö - Syter
Syter - Viterskalet
Viterskalet - Hemavan

Vakkotavare - Abisko 2011 (Norra Kungsleden)
Vakkotavare - Teusajaure
Teusajaure - Kaitumjaure
Kaitumjaure - Singi
Singi - Sälka
Sälka - Tjäkta
Tjäktja - Alesjaure
Alesjaure - Abiskojaure
Abiskojaure - Abisko turiststation

Min allra första långvandring (alltså att gå mellan stugor, istället för att ha ett basläger) gjorde jag 2009. Det året bloggade jag inte som jag gör nu, med en dagstur per inlägg. Jag var så rädd att folk skulle tycka att det blev för mycket fjällbilder om jag bombarderade med alltihop, så jag lade bara upp några stycken (trots att det till och med var några som skrev och ville ha mer). Nuförtiden har jag som ni vet inga sådana skrupler alls, utan jag bara köttar med fjällbilderna; sedan 2011 har jag bloggat ett inlägg per fjällvandringsdag för varje resa. Eftersom det är livets bästa grej, och passar det inte behöver man ju inte klicka på de inläggen, eller hur? Så jag har faktiskt rett ut det hela lite nu i efterhand och lagt upp sju alldeles nya inlägg med de gamla bilderna från 2009 - ett per dagstur. Så att man kan se ordentligt hur det såg ut. Här hittar man dem:

Abisko - Nikkaluokta 2009 (Kungsleden)
Abisko - Abiskojaure
Abiskojaure - Alesjaure
Alesjaure - Tjäktja
Tjäktja - Sälka
Sälka - Singi
Singi - Kebnekaise
Kebnekaise - Nikkaluokta

(Före 2009 hade jag två andra fjällvistelser då jag bodde i tältläger respektive stuga och gjorde dagsturer, i Abisko 2003 och Grövelsjön 2005. Men jag bloggade inte då - det vill säga, jag har bloggat sedan 1998, men på en massa andra ställen, som nu är hemliga och ligger gömda på min hemligaste av hemliga servrar, så jag orkar inte skrota fram de inläggen och joxa med att göra allt publikt. :))

på utflykt i västra östergötland

Förra lördagen vaknade jag i Gammalkil till den här utsikten!

Kolla, gästrum med egen altan. Lyxigt värre!

Solveig och jag hade bestämt oss för att åka på utflykt och började med Heda marknad.

Jag köpte inget utan tyckte det mest var roligt att gå runt och titta. Solveig köpte fem sorters mynta. Det luktade så gott i bilen sen!

Sedan åkte vi vidare men behövde snart stanna för att fota ett fält.

Nämligen det här, men lin är svårt att fota, det blir inte alls samma blå genomslag som när man åker förbi det, tyckte jag.

Nästa stopp: Tåkern! Här hade jag aldrig varit.

Ett superfint Naturum har de där man kan gå runt och lära sig smarta grejer.

Jag är ju inte så bra på fåglar utan tyckte att det mest var gräsänder och en och annan gås. Men fin utsikt som helst! Och fina omgivningar, det är nog värt att komma tillbaka en annan gång och vandra runt lite.

Jag var tvungen att fota den här speglingen i bakspegeln.

Senare på kvällen tog jag bussen hem till Göteborg igen efter en fin, fin liten semester. Vet ni, jag tycker att det är märkligt att vi är så dåliga på att hälsa på våra nära och kära. Det är ju så fint? Så fint att träffa de man tycker om, och det blir inte krångligare än man gör det. Jag övar på att komma ihåg det.

mer från gammalkil

När jag ringde Solveig för att kolla när jag kunde komma och hälsa på (efter att hon hade läst mitt blogginlägg med sommarplaner och påpekat att ett besök i Gammalkil helt tydligt fattades) sa hon att hon visserligen inte har semester än, men om det inte gör mig något får jag gärna komma ändå. Och det gör det inte. Jag tycker om att vara hemma hos folk jag tycker om även när de inte är där.

Så på fredagen när jag vaknat gick jag ut på en morgonpromenad förstås.

Och strax efter att jag hade kommit tillbaka efter promenaden kom regnet. Då kröp jag inomhus, parkerade mig i kökssoffan och satte igång med fotoredigering. Där har vi en av anledningarna till att jag tycker om att vara hemma hos folk jag tycker om även om de inte är där - det gör att jag kan fokusera! Hemma hos mig själv blir jag distraherad av allt möjligt, men nu kändes det som att jag var på, ja ... på fotoredigeringsretreat. (Där kom retreatbegreppet igen ja. :))

Frampå eftermiddagen kom Solveig hem från jobbet. Det ösregnade hela dagen på det mest underbart sommarmysiga vis och vi pratade och pratade.

Och senare, när vi hade pratat och pratat i några timmar till, hade Anders också kommit hem från jobbet, och sedan slutade det till slut att regna. Då gick vi ut.

Fotofin syssling!

Det är en mycket promenadvänlig plats, måste jag säga.

Kan ni stå still där nu så att jag kan fota er lite, sa jag. Men vi är ju klädda såhär ... sa Solveig. Ja, just det, sa jag, ni är klädda precis som om ni har varit ute på en promenad i högt gräs när det har regnet hela dagen, här hemma där ni bor.

Solveig och Anders och deras hus och lada och åker och äng. Så väldigt fint bara.

Sam Amidon | I Wish I Wish

på senare / nu börjar det

På senare gick Johanna och jag en långpromenad från Majorna till Svingeln; det hade vi inte tänkt - vi tänkte att vi nog skulle kliva på en vagn - men det var en sådan underbar sommarkväll att vi bara fortsatte gå.

På senare har Mattias och jag repat en hel del inför spelningen i Amsterdam i övermorgon (vi behövde repa in ett extra set med ny musik. Det har varit så, så roligt att leta nya låtar!). Här har vi dock paus och Mattias är i full färd med att klappa en rytm. :)

På senare har det varit varmt om kvällarna när vi kommer hem från måndagsdansen, så att man måste stå på balkongen och svalka sig lite.

På senare var jag och lyssnade när de kära vännerna i Myrans Orkester spelade på Villa Belparc.

Jag hade Ellinor med mig som sällskap på spelningen, och det var en perfekt sorts spelning för den här kvällen: En sådan där spelning där man kan sitta på gräsmattan och lyssna när platserna vid borden tagit slut, en liten bit bort, så att man kan vara ensamma med sitt goda samtal och samtidigt höra musiken.

På senare har jag träffat Johan som hastigast i stan för att överlämna lite blandade grejer vi hade lånat av varandra. Den fina bulltröjan måste fotas.

Och alldeles nu för bara en timme sedan såg ljuset i staden ut såhär när jag var på väg hem från ännu ett rep hemma hos Mattias.

Och nu då? Ja, nu börjar det. Det som ser ut att bli den mest kaotiska julimånad jag någonsin haft. Men rolig, samtidigt. Jag är ju inte less is more-typen.

Imorgon åker jag till Amsterdam; Mattias och jag har gig på Twlight Blues & Fusion, och vi stannar såklart och dansar hela helgen (och turistar - jag har aldrig varit i Amsterdam!). Sedan åker jag till Edinburgh (med tåg via London! Kul!) för att vara med på (och vara officiell fotograf på) the Spoonful (som jag ju var på förra året med och som då var ett av de bästa bluesdansevent jag någonsin varit på). Så jag kommer hem om en och en halv vecka. Då ska jag vara hemma i knappt tre dygn och sedan åker vi iväg på fjällvandring (vilket jag såklart också längtar efter som en tok. Som en tok! Jag dreglar över kartan).

Ja, och dagen efter jag har kommit hem från fjällen går flyttlasset till det nya hemmet (mer om det en annan gång) - eftersom vårt andrahandskontrakt tar slut. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så tight - jag trodde att vi skulle få bo här exakt ett år och alltså flytta ut i mitten av augusti - men så blev vi uppsagda till den 31 juli, så ja, då får vi ju flytta ut då, helt enkelt. Och när vi blev uppsagda hade jag redan bokat och betalat sommarens alla resor och dessutom ju tackat ja till två jobbförfrågningar på dessa resor.

Så. De där tre dygnen mellan mina två resesjok? Ja, det är då jag ska packa ned hela lägenheten, helt enkelt. Det var inte meningen att det skulle bli så bråttom ... Men eftersom jag inte vill avstå någon av mina fina, efterlängtade, roliga, välbehövliga resor får jag helt enkelt lösa det, med den tid och ork jag har. Önska mig lycka till!

Kristofer Åström & Göteborgs Symfoniker | All Lovers Hell