Jag har tänkt på det här med ordet otroligt. Hur jag använder det, vad det betyder. Jag postade en story på instagram från dagen som det här blogginlägget handlar om, och kom på mig själv med att bara vilja skriva "Otroligt. Otroligt!" vid varje bild. "Otroligt" har förstås inte alltid sin bokstavliga innebörd, men när det gäller den här dagen menar jag det verkligen bokstavligt: Så ovanligt, så nytt, så vackert att det inte gick att tro att det var på riktigt.
Men det var ju på riktigt. Jag var ju där, med min alldeles helt riktiga egna kropp och alla mina känslor. Det var strålande sol, nästan ingen vind, bara fjäll och snö och rörelse och jag är så oerhört, oerhört lycklig.
Vi började dagens skidtur hemma i huset och åkte upp för alla backar från Storsätern till Lövåsen. Fick pepp av skylt, kände mig duktig!
Blev varma och fick stanna och skala av något lager kläder.
Uppe vid Lövåsen skulle vi egentligen fatta beslut kring huruvida vi skulle åka upp till Oscarsstugan eller ej, men Anders fattade ju redan på väg upp att jag absolut klarade fler uppförsbackar och verkligen inte tänkte åka tillbaka ned än. :)
Så vi följde skidleden ut på kalfjället. Där är det inte spårat med maskin, och jag undrade om det skulle vara jobbigt, för jag har knappt aldrig åkt ospårat utom hemma på golfbanan. Men det gick hur bra som helst.
Det var rätt mycket snö!
Vi tog skidleden väster om Östra Barfredshågna. Så vackert åt alla håll.
Och när jag kommit upp över en ås och såg de här norska fjällen dyka upp vid horisonten höll jag på att spricka. Ni vet, sådär så att bröstkorgen vidgar sig, så att det får plats mer luft och glitter än innan. Så att man måste pipa och tjuta lite för att det är så jäkla vackert.
Ungefär såhär alltså!
I slänten ned mot Oscarsstugan (det är den lilla lilla pricken i mitten som är toppen på stugan) lämnade vi leden och tog några försiktiga (i alla fall jag då, Anders kan ju åka skidor på riktigt) serpentinsvängar över skaren. HUR KUL!!!
Och när vi kom ned till Oscarsstugan klev vi in och åt matsäck. Då och då, eller i alla fall om jag trugar, berättar Anders några härliga skrönor från sina 40 (!!!) år i fjällräddningen, typ "i den här stugan har man hämtat många inblåsta skidåkare!".
Här är utsikten tillbaka mot slänten vi kom ifrån. Några små prick-människor längst upp. I stugan fick vi sällskap, men annars träffade vi inte många den här dagen.
Efter rasten åkte vi oledat rätt ut på fjället, ut på skaren. Bara våra egna spår syntes bakom oss.
Åt andra hållet bara vita vidder. Vi var helt ensamma, orörda snöfält, nästan vindstilla, solen stod lågt, allt glittrade och gnistrade. Otroligt. Otroligt!
Skaren bar för det allra mesta. Jag välte två gånger (när skaren brister under ena skidan så att man sjunker ned ett par decimeter och fastnar, medan den andra skidan fortsätter framåt, är det bra svårt att inte välta), men det gjorde inget.
Jag får ett sånt sug i hjärtat av att se de här bilderna!
Vi fortsatte oledat väster om Blåkläppen tills vi mötte skoterleden ned till fjällstationen.
Förresten, vi tar en närbild på fjällen också. Det går ju inte att fånga, allt blir så litet och larvigt på bild. Inte litet eller larvigt i verkligheten.
På väg ned fick vi slita - det blev isigt i skoterspåren och brantare än jag åkt dittills. Men jag tog mig ned med en blandning av de strålande teknikerna plogning, sicksack samt kliva ned sidledes.
Men i backen mellan fjällstationen och Sjöstugan blev det lagom brant igen, det vill säga inte brant alls.
I Sjöstugan mötte vi mamma och Ninna för en sen lunchmiddag. Då var jag strålande glad och bra hungrig trots matsäcken vi åt tidigare.
I Sjöstugan är det så mysigt och trevligt. Rekommenderas!
Strax efter fem var vi färdigätna och nöjda, men jag hade inte fått nog av skidåkning, så vi tog skidorna tillbaka till Storsätern också, i skymningsljuset, guld, rosa och ljuslilablått.
24 kilometer, och jag kände mig uppfylld och helt lycklig; bekvämt trött i kroppen men inte alls slut, och hade inte ont någonstans. Hur kan man ha sådan tur? Mer, mer!
Chairlift | I Belong In Your Arms
